lillabelle

Idag var då dagen jag skulle vara tvungen att gå egenom en pärs, överleva ett mardrömsbesök hos de människor som jag inte har något som helst emot som personer ,
utan helt enkelt bara fruktansvärt mycket emot vad deras yrkesval medför.
SKRÄCK!
Det handlar inte om att mina tänder skulle ha vållat mig mycket problem och att jag därför spenderat långa tider i dödsstolen med käften på vidgavel. Nej,
 jag kan bara inte med den där känslan att tvunget ligga stilla under en bländande lampa som bränner genom ögonlocken, med munnen hysteriskt gapande och utan tillåtelse att svälja.
 Känns som om allt saliv kväver mej, och så tycks alltid min kropp göra allt för att reta upp mej i svåra situationer ,
så när jag låg där i tandläkarens våld idag , så började förståss halsen kittla något så in i det gröna, de var omöjligt att ligga stilla.
Jag skäms.
 Jag har för första gången i mitt LIV fått reda på att jag har ett hål i en tand.
Jag blev helt chockad och tusentals borrar började väsnas mellan öronen,
måtte ha sett skräckslagen ut eftersom tandläkaren
(som för övrigt ska ha dagens ros för att ha stått ut med mej och till på köpet varit hur trevlig som helst)
lugnade mej med att jag kan få bedövning och att det då inte känns över huvudtaget, samt tröstade med att hålet som nu uppstått i en av mina älskade tänder egentligen var oundvikligt, eftersom tanden i fråga har en sådan stor "grop".
den skall alltså även slipas ner lite grann.
Jag har fyra visdomständer på kommande och med tanke på alla skräckhistorier man fått höra om dessa så kallsvettas jag redan.
Om en vecka är det dags för nästa besök, och operation "lappa tanden". Hinner jag become ett nervvrak tills dess?
...Y E P P!

Nu skall jag fixa mej i ordning och försöka få färg i detta likbleka ansikte of mine!Dags för att agera gymppalärare och lära ut favvosportten!

So long.