lillabelle

Trots en uppfriskande morgonpromenad,
(som nog fick mej att bita ihop rejält för att benen inte skulle börja förflytta sig in i löpstadiet)
känner jag mej sliten som farsans gamla teddy björn.

Det tog alltför länge för mej igår kväll, att sjunka in i det som vi kallar sömn-

Det som sägs vara det mest nödvändiga för en människa, en chans att vila ut och en förutsättning för att man skall fungera "normalt" under dagens lopp.

Den här sensaste tiden har jag inte sett röken av John Blund.
Han har helt enkelt ersatts av stresstankar om resan och förberedelser inför den och allt vad det innebär.

Jag befinner mej just nu inne i en bubbla fylld med en helt udda blandning av rädsla, glädje och lycka. I en bubbla var jag känner mej trygg, fastän jag vet att hinnan blir allt tunnare.

Jag ska ge mig iväg och det är svårt.

 Men det skall ändå bli en lättnad att lyfta från den finländska landsytan för att till slut landa någon helt annan stans där det är dags att göra nya goda "förstaintryck" och samla på sig en hel massa livserfarenhet.

Vad gnäller jag över!
 
Det gäller bara dryga fem månader.

Lyckliga månader.