lillabelle

Slog upp ögonen 13.00. Underbart att sova flera timmar i sträck, känns som en smärre evighet sen senast, möjligtvis samlade sig alla råddiga tankar till en står jäkla påk och slog mig i huvudet, för jag somnade som ett litet barn!Min irriterande rygg klarade med nöd och näppe nattens tidningsutdelning, så jag tror den var ytterst tacksam när jag efter en varm dusch kunde krypa tillbaka ner under täcket. Har haft noll saker att göra idag, väntar på att shakke ska släpa sig neråt i landet! Har myst framför min egenhändigt tända(utan resultatet gas chamber)brasa, i min höstkofta som egentligen var förbjuden frukt, men...

Har funnit en låt som ger mig gåshud över hela kroppen. Det oroar mig lite grann eftersom den inte hör till den musikstil jag brukar fastna för!"Slickmigiöramusik" som en kär vän ironiskt brukar kalla det, trots att jag vet att personen i fråga sitter och nynnar till just den sortens musik då ingen är i närheten,haha. Nu har dock(tack vare att syster slängde in ny musik på min mp3) "in your eyes" av Darren Hayes fastnat i både själ och sinne! Originalversionen är Peter Gabriels(even better version). Så för er som gillar lugn och skön musik, ta ner den! Är nu tvungen att svitcha till några andra sjukt bra låtar Breaking Benjamins underbara "Rain" samt "firefly", så att jag kan ta ett djupt andetag och försäkra mig om att jag fortfarande är mig själv!

Det finns en väldans massa knepiga saker som gjort att jag verkligen inte känt igen mig själv och allra minst mina oväntade reaktioner den senaste tiden. Jag brukar vara sjuttons bra på att löpa som om jag hade eld i röven och ett gäng med utsvultna tigrar efter mig, när något bra sker. Det har helt enkelt bara kommit att bli så, kanske en biverkning av de 2 år då jag gick omkring som ett spöke och trodde att jag aldrig skulle le sådär riktigt från hjärtat åt någonting igen... Står jag öga mot öga med något som skulle kunna utvecklas till något bra, blir jag grymt osäker och vägrar att lita på någonting överhuvudtaget. Det är i de situationerna som alla de närmaste ber mig att tagga ner och försöka njuta av situationen medan jag däremot önskar att Usain Bolts hastighet skulle sitta i mina korta ben så att ingen skulle hinna fast mig, nåjah...NU mitt i allt det här finner jag mig själv i en situation där springandet inte ens är ett alternativ i mitt sekaisinhuvud.På något underligt sätt är jag även tvungen att erkänna för mig själv att det är såhär som det SKA kännas!Då kan det ju inte vara fel, eller?

Jag har endast TVÅ helger kvar som jag är fast med nattarbete, sen är det dags för "krogens jobbigaste brud"(new nickname,håhhå:)) att ta plats igen!

Nu skall jag fortsätta att höstmysa med en bok och en mugg kakao!

Skulle gärna stå och kramas på en iskall tågstation!

Skötin er!