lillabelle

jag kan redan i detta skede varna er för att det här kommer att bli ett sjukt långt inlägg pga. dagens händelser. Om ni inte känner för att läsa något ledsamt, så kasta endast en blick på början. Om ni däremot känner att ni är för glada(vilket nog inte kan vara möjligt) scrolla neråt för att ta del av mina tankar då det kommer till den sjuka värld vi lever i, och som bara ser ut att bli sjukare. Eller what the hell, läs det i varje fall och meddela mig hur ni ser på saken.


Hört på engelskalektionen med lågstadiet idag. (Uppgiften var att översätta engelska meningar till modersmålet)

Aunt Alli's husband, Mr Stigge... Elev översätter : " Pub Allis hus-band, Herr Stigge.."
Not bad for a pimply bloke like me...Elev översätter "Inte illa för en finnig pojke tycker om mej"

Svårt att hålla mig för skratt? JAVISST! Jag menar...Are you kiddin' me(?) hahah! Den är inte lätt att få bukt med den där svengelskan!

Jag har aldrig sett mig själv på ett så uruselt humör som jag var inatt när jag steg upp för att fara på jobb. Jag är glad att jag inte vaknade upp bredvid någon annan än mig själv eftersom den människan förmodligen aldrig mera skulle ha kastat en blick åt mig efter denna dags början. Spottande och fräsande tog jag mej igenom mitt distrikt.

Nu till vad som verkligen drog undan mattan under fötterna på mig. Platt fall, jag tappade andan...

Utdrag ur Hufvudstadsbladet.fi

"Minst elva personer har mist livet i skolmassakern i Sydbottens yrkesinstitut i Kauhajoki. Bland de döda finns gärningsmannen samt en svårt skadad elev som dog på sjukhuset senare på eftermiddagen."

Jag befann mig, som vikarie i en skola idag när detta budskap nådde mina öron.
                    Det tidigare Skottdramat i Jokela som gav den trygga skolvärlden någonting surt att bita i, var, som jag fasat för, bara en början. Då en människa får en idé och visar omvärlden hur man kan göra, tar det oftast inte länge förrän en annan hänger på, dominoeffekten.
Från Jokela till Kauhajoki.
 Flera ungdomar förlorade än en gång en framtid, det liv som de givits att leva togs ifrån dem.
 Jag känner ett obehag över allt negativt som ökat under de senaste åren, misshandel, självmord, våld i hemmet, våldtäkter, ungdomars psykiska förfall, jaa...listan goes on and on.
Jag har grubblat och funderat över var felet ligger, varför det kan komma att bli såhär?
Jag skäms nästan över att ibland vara rädd då jag rör mig utomhus på nätterna, då det sker våldshandlingar som dagens mardröm i en miljö som man ansett som den tryggaste, skolan.
 Vad är det som händer. Har vi tillgång till för mycket kunskap via, tv, nätet, böcker,och tidningar? Sätter våldsamma filmer griller i huvuden på folk och trubbar av deras realistiska syn på livet?
 Kan det vara så att en människa som mejar ner 11 personer inte riktit förstår att döden är grammatikaliskt oböjlig,död, dödare, dödast , det existerar liksom inte.Är man död så är man död. Ingen "bakåtknapp" i världen kan ändra på det.
              Kan samhällets krav på människans hektiska livsstil som stjäl barn och ungdomars kvalitetstid tillsammans med föräldrarna, samt situationen i dagens läge som visar att barndomen endast förkortas, ha ett finger med i spelet?
 Högst troligen.
 Allt det här: media, hemmet, samhällets stimulus, barns känsla av att vara tvungna att växa upp i snabbare takt än förr, samt det sociala umgänget går hand i hand (tror jag) och de är inte de enda faktorerna, det finns säkert miljontals flere! MEN det som skrämmer mig allra mest är att människan ensam är kapabel till vadsomhelst! Med endast sitt eget huvud kan man trampa ner sig så djupt i illamåendeträsket att man inte hinner ta sig upp därifrån innan man gör någonting som någon annan än man själv är tvungen att lida för. Det är så simpelt, upprepa en och samma tankegång gång efter annan och till slut sitter den som berget! Alla sjuka idéer är som ingredienser till en sprängladdning.
Massakern i Kauhajoki har liksom den i Jokela fått mig att gråta och känna avsky för oss människor, samtidigt som sådant här ständigt påminner mej om att njuta av varje sekund jag får leva mitt liv. Jag älskar livet och därför skär det som en rostig kniv i hjärtat då jag meddelas att ett gäng med personer nära min egen ålder aldrig fick förverkliga sina drömmar, aldrig fick leva sitt liv, endast pga. att en annan person i deras närhet inte såg något ljus i sin framtidstunnel.

Jag skall aldrig mera klaga över motgångar och hinder i mitt liv, jag skall omvandla varje, som kanske för stunden ser ut som en negativ förändring, till en brand new chanse, en möjlighet att lära mig något nytt och ta mig framåt i livet, så långt som jag bara kan komma.


http://www.hbl.fi/text/inrikes/2008/9/23/w18122.php






Uppmuntra barn att vara barnsliga så länge de bara kan!